Israel i Mellanösternpolitiken

Benjamin Katzeff Silberstein skriver i en välformulerad insändare på SvD att israelkritik ofta motiveras med omsorg om mänskliga rättigheter, men ifrågasätter om det verkligen är en genuin drivkraft. Exemplet med Coop och Sodastream illustrerar det. Coop fick kritik av Palestinagrupper och aktivister mot Israel för att delar av tillverkningen hävdas ske inom en israelisk bosättning på Västbanken. Coop som säljer läskmaskiner från Sodastream ursäktar sig med att hänvisa till att produktionen faktiskt sker i Kina.

Men om det nu anses vara fel att köpa produkter från en bosättning på Västbanken är det inte värre att handla från diktaturen Kina? Kina gör ständigt övertramp mot mänskliga rättigheter, fängslar regelbundet dissidenter, har världsrekord i dödsstraff, förtrycker etniska minoriteter och tystar kritisk press.

Lisa Abramowicz, tidigare från utbildningsdepartementet och som har en liknande uppfattning som Silberstein, skriver på sin Facebook-sida att Sodastream betalar 4 gånger mer än palestinsk minimilön samt har utmärkta fringe benefits.

Coop vill alltså inte köpa från Israel trots att förhållandena där är goda. Det verkar snarare som det är viktigare att det inte är israelproducerat än att handel sker etiskt. Kan det bero på att antiisraeliska värderingar smugit sig in i Coop:s ledning? Coop och vänstern verkar har samma mål dvs bojkott av allt vad som heter Israel.

När barnarbete hos Coops leverantörer i Asien upptäcktes 2010 sa Coop omedelbart upp samarbetet med 12 fabriker, skrev Testfakta.se den 2 maj 2011, men nu är diktaturen Kina alltså helt ok som leverantör.

Vad Coop inte inser är att de med sitt agerande stimulerar arbetslösheten på Västbanken och arbetslöshet ger ingen mat på bordet, något som trendanalytikern Gerald Celente anser är en av de viktigaste drivkrafterna bakom extremism.