Få människor i den allmänna debatten om Israel och konflikterna runt landet verkar egentligen förstå Israels folk av idag och den historia som de ärvde sedan det Osmanska riket föll och Mellanöstern delades upp mellan judar och araber. Här följer ett försök att skapa förståelse kring vad som egentligen hände ur ett israeliskt perspektiv.
Den felaktiga historiebeskrivning som ligger till grunden för hatet mot Israel ser ut på ungefär följande sätt:
Sionister stal vid krigsslutet 1948 Palestina och tvingade folket som bodde där bort från sina städer, byar, hus och mark för att skapa staten Israel. Övergreppet var stort och dess like aldrig tidigare skådats i historien.
Denna uppfattning har länge lärts ut i skolorna i de arabiska länderna. I själva verket finns ingen sanning i detta. Det fanns ingen stat eller nation vid namn Palestina överhuvudtaget i Mellanöstern år 1948. Därför fanns ingen stat som judarna kunde stjäla eller ockupera.
Istället finns en annan historiebeskrivning. För 400 år sedan och fram till första världskriget (1553–1922) härskade turkarna i Mellanöstern. Det kallades det Osmanska riket. Det fanns inget Palestina, Israel, Jordanien, Irak eller Libanon. Dessa länder skapades av europeiska maktcentra ur ruinerna efter det Osmanska riket.
Judarna har levt i Mellannöstern i 3700 år och har varit majoritet i Jerusalem sedan 1800-talet. Judarna har med andra ord samma existensberättigande som araberna i Mellanöstern. Istället har judarna varit ett av de mest förföljda folkslagen i världens historia. När judeförföljelsen genomfördes under nazitiden hade länderna i Europa kunnat ta emot judiska flyktingar, men så skedde inte i nämnvärd omfattning.
Det palestinska mandadet var ett stort område i Mellanöstern som skissades upp som en liten del av det besegrade turkiet. Britternas avsikt var att låta en väsentlig del bli Israel, judarnas land, men Winston Churchill gav 80% av markområdet till araberna. Jordanien bildades i det östra delen av det palestinska mandatet, ett område som kunde ha blivit staten Palestina om araberna så önskade.
Istället gick FN in i 1948 och delade upp de sista 20% av det palestinska mandadet (det gamla Israel) och skapade Palestina från en del av Israel som därmed förminskades ytterligare en gång. Hela 60% av det nya Israel var öken. Israelerna gick omedelbart ut och började göra öknen grön och bördig.
Araberna fick enorma summor med bidrag från andra länder som de kunde ha använt för att bygga upp sina länder precis som Israel fick sin öken att blomstra. Istället gick pengarna till arabmaktens privata bankkonton och för att bygga upp ett hat och självmordsbombningar mot Israels folk.
Om araberna hade accepterat överenskommelsen där de fick 85% av det ursprungliga palestinska mandadet hade Mellanösterns folk kunna leva i fred ända fram till idag. Istället skapades förutsättningar för konflikter där Israel blev omringat av väsentligt större arabstater som inte agerat fredligt. Israels militära- och försvarsmässiga handlingar måste betraktas ur rätt historiebeskrivning, annars framgår inte Israels dilemma.
Karta: Det palestinska mandadet, källa
Relaterat